Om astrofoto

Astrofoto handlar om att fotografera motiv i rymden som vanligtvis inte syns med blotta ögat:

-fjärran galaxer med miljarder stjärnor sammanförda av gravitationen

-nebulosor, som är gas- och/eller stoftmoln i rymden, vanligtvis i vår egen galax, Vintergatan

-stjärnhopar, öppna eller klotformade, i Vintergatan och dess omgivning

-solsystemets planeter samt solen och månen.

 

Att astrofotografera är rätt besvärligt av flera orsaker:

-motiven är mycket långt borta, ofta mycket ljussvaga. Det betyder att man ofta måste använda kraftiga förstoringar och långa exponeringstider

-astrofotografering kräver vanligen att man har utrustning som kan kompensera för jordens rotation så att motivet hålls på samma plats på kamerasensorn under hela exponeringen

-astrofotografering kräver givetvis klart väder, dessutom skall det helst vara ganska vindstilla, speciellt om man står ute i det fria

-man kan vanligen astrofotografera bara när månen är nere och man måste söka sig bort från gatlyktor, vägbelysning och annat som gör bilderna bleka eller missfärgade. På senvåren, sommaren och tidig höst stör de ljusa nätterna på våra breddgrader.

 

Exemplen ovan antyder att det inte blir så många chanser per år att fotografera i hemtrakterna. Man kan visserligen få bort störande ljus med filter, man kan bygga in observationsplatsen för att skydda mot blåst, men om man som jag behöver kunna vara ute i det fria så blir det kanske bara tio-femton fotograferingstillfällen per år. Är man inte nöjd med det får man åka till sydligare breddgrader med klarare väder och då får man samtidigt nya motiv som inte kan nås från nordiska platser.

 

Jag har alltid varit intresserad av astronomi, men började med astrofotografi först vid pensionsåldern för åtta år sedan. Eftersom jag har varit fotograf i yrkeslivet så gick det ändå ganska fort att lära sig denna speciella och mycket intressanta form av fotografering.